Den nordiske 7 års krig

Fra Wikiroots.dk
Skift til: navigering, søgning

Fra http://w1.370.telia.com/~u37000938/page50.html

September 1563 - december 1570: Nordiska sjuårskriget.

Maj 1564. Den 18 maj 1564 ryckte en dansk armé om ca 4000 man under Daniel Rantzau in i Sverige längs Nissan. Anfallets mål var den viktiga stödjepunkten Jönköping. Bönderna hade i tid gömt sina livsmedelsförråd, sina kreatur och till slut sig själva, sedan de förgiftat dricksvattnet. Röverierna gav därför inte danskarna det byte man förväntat sig. Hunger och törst drev danskarna redan i Villstad till reträtt över Reftele dit armén kom den 25 maj. En styrka avdelades att bränna Finnvedens enda kungsgård Hammar vid nordligaste Bolmen. Armén försvann sedan utefter Lagan tillbaka in i Danmark.

Juli 1564. En stor dansk armé om 10000 man och 24 artilleripjäser under greve Gunther von Schwartzburg rycker den 22 juli in från Skåne längs Lagan. Nu är målet Stockholm, där den danska flottan skall möta. Vid Toftaholm besegras en svensk styrka om 500 ryttare och Toftaholms gård bränns. Armén förmådde sedan inte tilltvinga sig övergången över Tofta ån utan tvangs gå väster om Vidöstern till Forsheda dit den kom den 30 juli. I Forsheda mottogs ett bud om att en proviantfora om inte mindre än 300 vagnar, lastade bl a med det oundgängliga ölet, gått förlorad. Därmed återstod inget annat än att ge upp det stort upplagda fälttåget och den 9 augusti försvann danskarna längs Nissan in i Halland.

Oktober 1567 En slagkraftig dansk armé om 6000 man, 900 vagnar och 12 kanoner under Rantzau rycker den 23 oktober in längs Nissan med avsikt att nå den svenska huvudstaden. Armén möter endast obetydligt svenskt motstånd i form av ett fåtal blockhus och lämnar 30 oktober Finnveden vid Bosarp på sin väg norrut. Danskarna övervintrar i Östergötland, där de ställer till stor skada, men når aldrig Stockholm.

Februari 1568 Danska armén drar sig den 25 januari tillbaka från Östergötland över Sommens is. Avsikten är att i Värnamo stanna upp och möta en undsättningsstyrka från söder under Jörgen Marsvin. Sedan skulle anfallet mot Stockholm efter en tid kunna återupptas. Av dessa planer blev dock ingenting. Eksjö brändes ned. Den 8 februari slogs läger i Norra Ljunga, den 9 passerades Vrigstad och läger slogs i Fryele. Den 10 februari kom armén till Värnamo för att möta undsättningsstyrkan, men denna "hade bränt alltsammans och dragit tillbaka till Danmark" (Rantzaus dagbok). Vad som hänt undsättningsstyrkan framgår av nästa avsnitt.

1568, 7 februari. Våldsamt fältslag i Värnamo under Nordiska sjuårskriget mellan danskar och svenskar. Gator och vägar kantades av döda och en stor del av Värnamo brändes.

Var det nu Värnamo kyrkas sakristiedörr skottskadades ? Vad hände vid Rödaled i Torp norr Värnamo ?

Den gåtfulla Korshallsstenen i Aspö.

En stor dansk styrka med 2 fänikor ryttare och 10 fänikor fotfolk, ca 5000 man, under befäl av Jörgen Marsvin hade kommit söderifrån för att undsätta den danska huvudstyrkan och befann sig den 7 februari i Värnamo. Huvudstyrkan hade brutit upp från Östergötland, där den övervintrat. Efter att ha bränt staden Eksjö hade danskarna den 7 februari nått Norra Ljunga sydväst om nuvarande Sävsjö (den orten existerade dock inte då). Där slog danskarna nattläger. Den danska huvudstyrkan befann sig alltså den 7 februari så nära som ca 5 mil från Marsvins undsättningsarmé. För att förhindra en förening mellan de två danska styrkorna anfölls undsättningsstyrkan i Värnamo av en stark trupp svenskar bestående av 4 fanor ryttare, några fänikor fotfolk och dessutom uppbådade, beväpnade bönder. Befälhavare för ryttarna var Brunte Birgersson Lillie och för fotfolket Nils Persson Silversparre till Holma. Segern blev svenskarnas, kanske främst beroende på överlägsenhet i rytteri, och då trots att den ena danska ryttarfänikan var den danske kungens hovfänika. Det danska fotfolket i Marsvins avdelning var visserligen stort till antalet, men enligt den s k Rantzaus dagbok från fälttåget bestod det främst av räddhågade bönder, som "vare sig med lock eller pock kunde fås att rycka framåt, utan deras fänikor förblev orörliga i försvarsställning eller sprang tillbaka, och led därför stora förluster". Danskarna fick efter slaget i hast fly tillbaka genom Tånnö skog, men dessförinnan hade de hunnit sätta eld på Värnamo; "bränt alltsammans" säger dagboken. "The (d v s danskarna) foro så illa vid Warnemoo, … The wille eij lenger fram renne", skriver den s k Erik XIV:s krönika, om de stackars danska bönderna i Värnamo. "Hest och man ingen foor wäl, Ther bleff så mången skuttin ihiel, Ther bleffwe och mange ophengde".

Här utspelades alltså ett våldsamt fältslag i Värnamo by, mitt bland de skräckslagna invånarna - de som hunnit fly var att lyckönska. Den danska huvudstyrkan passerar Värnamo norrifrån 3 dagar senare, och blir vittne till förstörelsen. I byn fanns väl då inget mer att skövla. Det var en svår tid för Värnamo by, kanske den svåraste den skulle uppleva.

Vi vet dock inte hur brandskadad och förstörd Värnamo by blev vid detta tillfälle. Det kan antas, att kyrkans sakristiedörr blev beskjuten runt låset allra senast vid detta besök av danska styrkor. Danskarna kom nämligen aldrig mer till Värnamo i fientliga avsikter. Dörren finns nu att se i Värnamo kyrkas vapenhus och saknar brandskador. Kyrkan har därför möjligen inte bränts ned den 7 februari 1568.

Många anser, att legenden om Rödaled vid Torp norr om Värnamo har sitt ursprung i en skärmytsling mellan danskar och svenskar här i samband med slaget i Värnamo - eller stod i själva verket en förberedande träffning vid Rödaled 4 km norr om Värnamo by ? Marsvins styrkor måste ju gå över Lagan vid Hörle för att sedan följa vägen österut till mötet med huvudstyrkan. Kanske de vid Torp drevs tillbaka till Värnamo by, där som skildrats huvudslaget kom att stå.

Enligt legenden var sammandrabbningen så våldsam, att en grindsdörr färgades röd av blod. Den platsen har sedan dess kallats Rödaled. Numera är den busshållplats. Det har inte gått att finna något belägg för att legenden om Rödaled bygger på en verklig händelse.

Detta bör dock vara fallet med det andra minnesmärket i bygden, Korshallsstenen. Denna korsmärkta sten finns i skogen öster om Aspö gård 4 km norr om Värnamo centrum, inte långt från Nederby. Legenden omtalar, att här, på en ö i mossen, gömde sig ett stort antal Nederbybor med sina värdesaker och kreatur. De blev upptäckta av en dansk provianteringsstyrka, som nedgjorde alla. Efterlevande reste stenen. Det är osäkert om denna händelse ägde rum just under Nordiska sjuårskriget.

Äntligen fred efter ett av de grymmaste krig Sverige utkämpat. Vid freden i Stettin 1570 avstod Danmark och Sverige ömsesidigt alla anspråk på varandra. Sverige skulle återfå Älvsborg, "landets andhål mot Västerhavet", mot en lösen av 150 000 riksdaler att betalas inom 3 år. Denna s k första Älvsborgs lösen (den andra fastställdes vid freden i Knäred 1613) genomfördes med stora uppoffringar av svenska folket. Handlingarna, som uppgjordes över de betalande, finns bevarade och utgör nu viktiga källor till Sveriges historia under denna tid. De har också stor betydelse för avancerad släktforskning.

Referenser. Krigsförloppet i detalj inom Finnveden liksom djärva insatser av finnvedingarna m m finns i Per-Olof Orrhede, Sägner och verklighet kring Nordiska sjuårskriget i Finnveden, 1981. Här finns också en källförteckning, bl a har i föreliggande skildring använts den s k Rantzaus dagbok och Erik XIV:s krönika. I Finnveden Förr finns foto av den beskjutna sakristiedörren, av Korshallstenen, en bild av Rantzau, fyra kartor över de danska trupprörelserna 1564, 1567 och 1568 m fl illustrationer till sjuåriga krigets historia. Eva Österberg, Gränsbygd under krig, 1971, hennes doktorsavhandling.